Rikard Wolff gästade Karlstad och fick lysande recension, se nedan eller klicka här för att komma till recensionen

– Jag har så svårt att lämna, förstår ni. Särskilt om hösten.

Så inleder Rikard Wolff sin konsert och förkunnar den nostalgiska kväll vi har att vänta oss på Scalateatern. En musikalisk illustration av ett livs intryck så här långt.

En sångare, en pianist och en flygel. Mer än så finns inte på scen. Ändå upplevs konserten som framförd av en hel symfoniorkester, dirigerad av en estradör som väl saknar sin like i Sverige.

Välkända sånger från den egna karriären och om den egna uppväxten blandas med översatta pärlor från franska förebilder och klassiska cabaretsånger. Champs-Elyssés i Paris är lika påtagligt som barndomens villakvarter på Färjestad och efterkrigstidens ärr i Europa. I en skimrande rapsodi som andas rökiga pianobarer, regniga höstpromenader under singlande löv, fjärilar i nyförälskad ung människas bröst och en saltstänkt doft av bitterljuva sommardagar, för Wolff med oss på en resa genom livet och dess kärlekar. Kärleken till konsten, Paris, sorglösa barndomsdagar, milstolpar i livet, möten och familjen.

Det är självutlämnande, personligt, roligt, tragiskt och alltid vansinnigt vackert. Jag får känslan av att Wolff inte bara velat göra en sådan här turné, utan måste. För att vissa saker måste få sin hyllning.

Jag är berörd. Berörd utan att egentligen kunna förstå varför eller hur. Jag antar att det är det som kallas för konst.

– Jag har ibland haft svårt att skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet, berättar Wolff.

Men publikens uppskattning är nog så verklig den kan bli, och det är står klart att Wolff inte längre är den ende bland oss som har svårt att lämna. Lika verklig är känslan av att jag bara vill dansa runt i Karlstadnatten till franska melodier i mitt huvud långt efter att föreställningen är över och medan jag skriver dessa rader.

Recensentjaget har lovat sig själv att vara försiktig med högsta betyg, men Wolff och Falling in love again kan bara tilldelas fem euforiskt klingande NWT-klockor. Och inte ett sekundstreck mindre.

 

Marina Johansson
Nwt.se

 

Skrivet 24 oktober, 2011 av Sofie